Debatt: Sverige har råd att hjälpa alla

Debattartikel publicerad i Göteborgs-Posten 2015-07-12

Den 1 juni i år beslutade NT-rådet vid Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att rekommendera landstingen att avstå från att förskriva läkemedlet Soliris vid den livshotande njursjukdomen atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom (aHUS). Under samma tidsperiod har NT-rådet även beslutat att inte rekommendera läkemedlet Procysbi som ges vid behandling av nefropatisk cystinos som är en annan allvarlig och ovanlig njursjukdom. De enda skälen som anges är att läkemedlen är för dyra. Sammanlagt berörs cirka 50 patienter i landet. De flesta är barn och ungdomar.

Som patient i Sverige finns det anledning att känna en stark oro över utvecklingen och de beslut som fattas inom läkemedelsområdet av SKL och Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket (TLV). Raden av olika läkemedel som räddar och förlänger liv eller höjer livskvaliteten är stor som SKL och TLV beslutat undanhålla svårt sjuka människor. Vilka livsviktiga läkemedel kommer härnäst att undantas för behandling vid livshotande sjukdomar?

Soliris är för dyrt och det saknas ett ”hälsoekonomiskt underlag” skriver NT-Rådet i sitt yttrande. Om rådet inhämtat korrekt information hade man fått veta att patienten inte dör och har möjlighet att kunna genomgå en njurtransplantation. Är inte det tillräckligt underlag? Kostnaden för Soliris hamnar runt 200 miljoner kronor per år för samhället. Inte särskilt mycket i relation till andra kostnader inom sjukvården. Som ett exempel kan nämnas att sjukvården skulle man kunna spara cirka 8,5 miljarder kronor per år enbart genom åtgärder som minskar antalet vårdskador. (Källa: ”Patientsäkerhet lönar sig”, SKL rapport 2013).

Det nämns ofta att patienter dras med i läkemedelsföretagens PR-kampanjer. Ett oförskämt påstående utan verklighetsförankring. Som erfaren patientföreträdare är detta något som jag inte känner till. Det finns enbart en uppdragsgivare och det är de berörda patienterna.

SKL har orsakat att 50 allvarligt sjuka patienter just nu har hamnat i kläm i vad som kan liknas vid en utpressningsliknande situation. De beslut som fattas av SKL och TLV om vilka läkemedel som rekommenderas att inte förskrivas innebär att det nationella ansvaret att ge medborgarna en god vård på lika villkor utraderas. Nu är det upp till varje enskilt landsting att fatta beslut om vem som ska få leva och vem som ska dö. Är det den otryggheten vi medborgare och skattebetalare vill ha?

Håkan Hedman
förbundsordförande i Njurförbundet, medicine hedersdoktor vid Sahlgrenska Akademin